Meny
Catrine Lundell är en känd mediaprofil som har producerat TV- och radioprogram, medverkat i filmer och teater, skrivit krönikor och verkat som stand-up komiker. Men oavsett vad det är för uttrycksform eller genre, så har hennes stora drivkraft alltid varit lusten att berätta. Vi träffade Catrine för att prata om hennes medverkan i den omtalade barnföreställningen Tuma som visades på Unga Klara våren 2022, samt om teater och radio i hennes liv.
I föreställningen Tuma spelar du rockmusiker i ett band, hur var det? Du spelar gitarr själv, eller hur?
– Jag spelar gitarr, det stämmer, fast bara på hobbynivå. Men jag känner att rollen verkligen passade mig! Jag tycker väldigt mycket om de här karaktärerna som jag och skådespelarna från Mosaikteatern hade. Det var otroligt roligt att få spela tillsammans med Mosaikteatern, med Unga Klara och med barnen som också var med. Det har varit helt livsomvälvande att få ta del av ett sådant här projekt där alla har olika behov och där man tillsammans vill skapa stor konst.
Att få spela i Tuma har också varit en speciell upplevelse för mig av en annan anledning. Jag är radioproducent i grunden och har gjort program med funktionshinderperspektiv, bland annat programmet Minnet av ett foto. Det handlar om mina erfarenheter av att som barn vara med i ett forskningsprojekt om tillväxthormoner. Jag var liten och tillbringade väldigt mycket tid på sjukhus. Det här temat med sjukhus finns även med i Tuma, så för mig var det att jag liksom fått se mig själv. Det har varit väldigt mäktigt att få den här upplevelsen. Där sitter liksom mitt yngre jag. Man har blivit vän med sig själv på något sätt.
När kom teatern in i ditt liv?
– Jag spelade väldigt mycket teater som barn och tonåring. Jag var med i amatörteatern Spegelteater när jag var 15–16 år. Det var en väldigt bra skola för mig och en av mina bästa somrar! Där spelade jag bland annat katten Behemot i Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Sedan satte vi upp den franska musikalen 8 kvinnor. Så jag har provat olika genrer, det var jättekul!
Har du inte fått någon teaterutbildning sen?
– Nej. Det har alltid varit min dröm att gå på en scenskola men det fanns en kravlista som gjorde det tydligt att jag inte passade in. Ett av kraven var att inte ha talfel, och jag har en stämbandsförlamning. Jag sökte radio i stället och kände att det var perfekt för mig. Det blev en fördel för mig att jag hade en lite speciell röst. Ibland finns det sammanhang som är mer öppna och då hade jag tur.
Vad tycker du behövs för att göra teater mer jämlik i det långa loppet?
– I vilka konstnärliga sammanhang syns personer med funktionsnedsättning mest? Oftast när det är dokumentärt tänker jag. Målet är att komma ifrån den här stirrande blicken. Den stora grejen är att låta personer med funktionsnedsättning vara med i fiktiva sammanhang för att öppna upp. Jag tänker också att man ska vara medveten om vad man gör på teater och att man pratar om det så att det inte ska bli en engångs grej. Det är ändå ett perspektiv som vi vill ta med genom allt vi gör, att man visar vad som är möjligt.
Vilket program är du mest stolt över att du har gjort på radio?
– Jag är framför allt stolt över programmet Funk på P1 – det är en serie om funktionshinderperspektiv som skapades av Jonas Franksson och Iki Gonzalez Magnusson. Jag och Anna Bergholtz har gjort de tre senaste säsongerna tillsammans och förhoppningsvis kan vi fortsätta i framtiden, men just nu är det på paus. Funk är ett program som inte bara är för dem som har en funktionsnedsättning utan det är ett program för alla men med personlig touch. Jag skriver introtexter som är vardagsbetraktelser för att göra ingången till temat allmängiltig.
Du är en mångsysslare som har arbetat med radio, TV, teater, sång, som stand-up komiker…
– Jag är väldigt lycklig lottad som kan växla mellan alla dessa genrer, det är jag extremt tacksam för. Det gör att jag aldrig blir uttråkad. Jag älskar att skapa och få berätta. Vilket medium jag arbetar med är inte lika viktigt.
