Meny
Havet brusar lugnt och fint och böljar på en ridå i bakgrunden. Så snart man kommer in i salongen hamnar man på den mystiska sista hållplatsen. Vad kommer att hända? Lugnet sprider sig och omfamnar publiken. Det är första intrycket sekunderna innan föreställningen Havet vid sista hållplatsen börjar.
Föreställningen är båda melankolisk och romantisk och lämnar mycket plats för egen fantasi. Inga ord, bara musik och rörelse som ibland förvandlas till dans och ibland stannar oavslutat. Vad berättar föreställningen? Det får var och en i publiken bestämma för sig själv. Hos oss väckte föreställningen olika frågor och associationer. Att havs- och strandvarelser uppfattar våra mänskliga föroreningar i form av flaskor och burkar som något vackert. Att man i sin ensamhet hittar plötsligt besläktade själar i just dessa varelser och gör dem till en del av sitt liv och kommer tillbaka till dem gång på gång. Att allt är sammankopplat i den här världen.
Regissören Therese Persson-Näsberg berättar att den här föreställningen har utvecklats under en lång period, delvis på grund av pandemin:
- Under pandemin kom några av oss hit ibland, de som kunde. Andra var inte här på nästan två år. Lisa Neidenmark som spelar huvudrollen – tjejen i röda klänningen, hon var här nästan varje dag och jobbade mycket. Den manliga rollen spelades av några av våra skådespelare. Vi har jobbat mycket med att ganska många från vår ensemble har varit med under repetitionerna och tagit fram manuset. Egentligen visste alla från början vem som skulle delta i föreställningen men andra har ändå valt att vara med och hjälpa till. Ingen förutom oss som har jobbat med föreställningen vet vem som har gjort vad. Det är väldigt kul.
Lisas ursprungliga idé – hur mycket var det från början?
- Först var det Lisas personliga berättelse att hon hade somnat på bussen och vaknade på sista hållplatsen och det var något slags vatten, kanske ett hav. Hon blev i alla fall jätteförälskad i den platsen. Vi tog upp det som grunden och utvecklade vidare, fortsätter Therése. – Jag kände att det behövdes fler på scenen förutom Lisa. Hennes roll var ganska tydlig från början, hur hon skulle vara. Men vi hade så många olika personer som hade spelat andra roller, att de blivit väldigt olika. Och det är kul att varje person gör det på sitt sätt, det blir personligt.
Natten lägger sig över staden i början av föreställningen Nattkulan. Det tänds och släcks i fönstren samtidigt som en person längst fram på scenen håller på att bygga en miniatyrmodell av samma stad. Månen går upp och dansar en vacker dans. Natten innehåller väldigt olika saker – folk som vandrar och möts, folk som inte kan sova, tjuvar och poliser, varulvar och andra hundliknande varelser, timvisare som i någons dröm mångdubblas och sprider sig åt alla möjliga håll. Föreställningen är lika poetisk som rolig, man skrattar, man häpnar, man njuter. Publiken är med från första början, både barn och vuxna.
Barnen följer det som händer på scenen med blicken. Många ser fascinerade ut, som om det vore någon typ av magi som de försöker förstå. I slutscenen när en av skådespelarna kastar en stor boll som symboliserar solen till dem, vill alla nå den och kasta den tillbaka.
De fyra skådespelarna äger verkligen salen med sin självsäkerhet och deras agerande på scen är helt naturligt.
- Historien är skapad just för dessa skådespelare, utifrån olika övningar, berättar regissören Petra Ekblom. Vi övade och lekte med olika geometriska former som vi tejpade på golvet. Om man går runt i en cirkel och möter någon annan, vad händer då? Man vänder sig kanske åt ett annat håll och där står någon annan. Och så ville jag sätta ihop dessa bitar men visste inte hur. Det slog mig att allt skedde på natten och att det var just möten på natten som stod i centrum.
Hur tillsätter ni roller?
- Jag tycker att man ska hitta nivå där det blir något slags utmaning, förklarar Petra. Om det inte finns någon utmaning i en roll för skådespelare så är det inte lika spännande att titta på. Alla måste ligga precis i sin nivå, då blir det spännande. Till exempel Niklas, han bygger ett hus på scen, det är stort för honom, han tänker varje gång. Skulle vi plocka in någon annan så skulle den personen vara trött på det till slut. Eller Filip som jobbar på sin del – var han ska gå. Det finns uppgifter att han ska gå till den boxen, till den formen, då har han något att jobba på. Det är viktigt tror jag för att det ska finnas liv i föreställningen. Vi ger våra skådespelare olika uppgifter, och det är viktigt att uppgifterna är konkreta och på en rimlig nivå. Det gäller egentligen alla människor – man måste hitta en nivå där man kan utmana sig men samtidigt göra så att personen känner sig trygg.
Niklas är en av de sju skådespelarna från Mosaikteatern som medverkar i föreställningen Tuma. Han har varit med i Mosaikteatern sedan 2018, och trivs bra här säger han.
Hur länge har du spelat teater, Niklas?
– Jag har gjort det långt innan jag kom till Mosaikteatern, jag började när jag var tio år. Då var jag med på Kungliga Operan i Peter Grimes.
Vad är det som är bra med Mosaikteatern?
– Det är mycket samarbete med andra teatrar.
Vad är den senaste rollen du spelade här?
– Det är den som jag spelade idag i föreställningen Nattkulan.
Vilka roller spelar du gärna?
– Att spela gubbar, imitera gubbar och använda kroppen tycker jag mycket om.
Använda kroppen – är det dans eller även andra rörelsemönster?
– Dans och hur man pratar med kroppen.
Hur är gemenskapen i gruppen?
– Det är mycket samspel med de andra.
Vad tycker du man behöver lära sig för att vara skådespelare?
– Jo, då måste man kunna saker om teater. Lite grundövningar innan man börjar på riktigt i riktig teater. Det fick jag lära mig tidigt.
Är det svårt eller lätt för dig att arbeta med regissören?
Niklas: - Det känns lätt. Men ibland är det svårt när man inte förstår någonting.
Daniel Rudholm, konstnärlig ledare Mosaikteatern, inflikar:
- Vi har pratat att vi ska göra Signalbyrån igen, där du var med för tre år sedan. Men nu ville du göra något annat och vi kom på en idé.
Niklas: - Jag ska bli regiassistent.
Daniel: - Du får vara med och styra och ställa med att se till att skådespelarna gör rätt. Vi får turas om att vara ”bad cop – good cop”. Jag är hård ibland och du ska vara hård ibland, jag är snäll ibland och du ska vara snäll ibland.
Niklas: - Som Harry Potter… (båda skrattar).
Daniel: - Du har också varit ute och hållit i workshops på Danshögskolan. Du är grym på att vara lärare, träna, visa och hålla i workshoppar.
Niklas: - Jag är lärare och ledare, det är jag.
Hur hinner du med allt, Niklas?
– Jag tycker det är bra, jag får mer energi av det.
Det här var del 2 av 2 i vår artikelserie om Mosaikteatern. Här kan du läsa del 1.
Mosaikteatern är en daglig verksamhet med scenisk inriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Här jobbar man med scenkonst; främst med teater och dans men har även andra fysiska arbetsuppgifter som cirkelträning; lite tuffare gympa- och träningspass. Läs mer via den här länken till Mosaikteaterns hemsida.
