Vahan Badalyan - en ledande kraft inom Armeniens inkluderande scenkonst

Idag är vi på konferensen som genomförs inom ramen för projektet Performing Arts Exchange. Hur började allt detta egentligen?

- Det finns faktiskt två distinkta vägar i denna resa: den ena är min erfarenhet av inkluderande teater, och den andra är de gynnsamma resultaten av våra internationella samarbeten. För ungefär sju år sedan mötte jag Sophia, verksamhetschef och konstnärlig ledare för ShareMusic& Performing Arts. Detta möte ledde till ett samarbete som har resulterat i flera gemensamma projekt. Ett nyare exempel är föreställningen "Min Konvention", som fokuserar på FN:s konvention om barnets rättigheter och är ett samarbetsprojekt mellan ShareMusic & Performing Arts och Small Theatre. Min resa inom inkluderande teater började exakt för elva år sedan 2013, när mitt kompani och jag beslutade att etablera Armeniens första inkluderande danskompani. Här samlas artister med och utan funktionsnedsättningar på scenen för att dansa och skapa tillsammans.

Berätta lite om din roll i detta gemensamma projekt.

- Projektet involverade en föreställning med en stor docka. Det är inte som dockteater, utan snarare en tvärvetenskaplig produktion där vi har samtida dans, dockteater och vissa dramaelement. Regisserad av Karin Styvers, en svensk konstnär, regissör och jurist, inkluderade föreställningen konstnärer från ShareMusic och mitt kompani i Armenien. Faktiskt började vi arbeta med detta projekt år 2020 - inte den bästa tiden för kreativa övningar på grund av COVID-19-pandemin och kriget i Armenien. Så vi började arbeta digitalt, men lyckligtvis startade fysiska repetitioner i Sverige redan år 2021, och premiären hölls där samma år. År 2023 reste föreställningen till Armenien, där den visades i Jerevan.

2021 var verkligen utmanande. Men det var också året då du utsågs till chef för National Centre for Aesthetics...

- Verkligen. Att leda National Centre for Aesthetics gav mig fler möjligheter att stödja detta projekt. Vi organiserade kompletterande program vid sidan om föreställningen, inklusive möten med lokala konstnärer och invånare som är intresserade av inkludering och mänskliga rättigheter, särskilt barns rättigheter. Dessa diskussioner syftade till att engagera lokala lärare att integrera mänskliga rättigheter genom konsten i sin läroplan. Som regissör försökte jag verkligen att sprida all information om detta projekt och föreställningen. Det är verkligen en ära att leda National Centre for Aesthetics, eftersom jag rent ut sagt kan säga att den förändrar mycket i vårt samhälle eftersom vi arbetar med unga generationer, och all estetisk smak, kunskap och praxis som vi förmedlar blir senare mycket viktiga för dem. Många av våra alumner fortsätter att satsa på karriärer inom konsten eller blir kunniga konstentusiaster.

Ert center har arbetat med frågor om inkludering under en ganska lång tid nu. Men hur är den rådande situationen på detta område i Armenien?

- Under det senaste decenniet har vi bevittnat betydande förändringar. När vi började för tio år sedan var vi pionjärer inom området för professionella inkluderande metoder. Vårt mål är att erbjuda äkta inkluderande metoder, inte exklusiva metoder som är begränsade till antingen personer med eller utan funktionsnedsättning. Jag tror fast på att främja samarbetsplattformar där alla, oavsett förmåga, kan delta. För att vara ärlig gillar jag inte när vi delar upp konstsektorn i inkluderande konst eller konst över lag. Jag tyckeratt konst är konst där alla är människor. Det är utmanande att övervinna föråldrade stereotyper, men vi har gjort framsteg. Människor såg initialt våra föreställningar som välgörenhetsakter, men vi har motbevisat dem. Våra föreställningar belyser konstnärernas skicklighet och professionalism och bryter ner missuppfattningar.

Varför är projekt som dessa viktiga?

- Sådana projekt är avgörande eftersom de tar upp viktiga samhällsproblem, inte bara i Armenien utan globalt. Jag har rest mycket i år i många demokratiska och välmående länder och ändå är frågan om inkludering av hög prioritet. Och vi måste alla göra mer och mer för att ändra sättet våra samhällen tänker på. Som jag nämnde under min paneldiskussion, fungerar scenkonst som ett mycket starkt visuellt verktyg för att arbeta med samhället. Varje föreställning når hundratals eller tusentals individer och formar successivt samhällets uppfattningar. Under årens lopp har jag sett en förändring i attityder bland armenier, som har kommit att acceptera och uppskatta konstnärer med funktionsnedsättning på scenen. Dessutom har våra initiativ påverkat institutionella praxis, såsom inkludering av döva personer i professionell konstutbildning. Det finns många sådana små exempel i Armenien som vi kan vara stolta över.

Finns det några planer på framtida samarbete med ShareMusic & Performing Arts?

- Vårt samarbete fortsätter. Vi utforskar för närvarande ytterligare samarbetsmöjligheter, inklusive ett projekt med den välrenommerade svenska koreografen Veera Suvalo Grimber, som kommer att arbeta med våra dansare i Armenien för att skapa gemensamma föreställningar. Dessutom har vi sökt pedagogiskt stöd från våra svenska partners för att förbättra den träning vi erbjuder till konstlärare inom inkluderande metoder. Jag är övertygad om att ShareMusic & Performing Arts kan bidra med betydande kunskap och erfarenhet från Sverige. Så det är ytterligare en givande möjlighet till ömsesidigt samarbete och kunskapsutbyte.

‍